Allmän bakgrund

Dalby socken i norra Värmlands län utgör länets, och ett av Sveriges, fornlämningstätaste område, ett faktum som blir ännu tydligare om de i sen tid avsöndrade socknarna Norra och Södra Finnskoga räknas in i Dalby socken. Merparten av fornlämningarna i området är av utmarksbrukskaraktär, och utgörs av fångstgropar för älg och lågtekniska järnframställningsplatser med tillhörande kolningsgropar samt sätrar (fäbodar). Dessa typer av fornlämningar har emellertid av tidigare forskning ansetts vara brukade under sen tid, sammanhörande med en mobil icke-jordbrukande befolkning eller nyttjade av människor bosatta i andra områden. Till följd av dylika antaganden, samt avsaknaden av fasta fornlämningar i form av förhistoriska gravar, har norra Värmland betraktats som ett område där permanent bosättning med en agrar ekonomi funnits endast under medeltid och senare.

Under senare år har 15 fångstgropar för älg, 11 kolningsgropar, 19 lågtekniska järnframställningsplatser och 1 säter i området daterats. Dessa dateringar visar att:

Genom arkeologiska undersökningar av bebyggelselämningen Skramle, belägen i ett närliggande och likartat område, har emellertid förekomsten av en permanent, agrar bosättning påvisats redan under mellersta järnålder. Liknande resultat har erhållits vid arkeologiska undersökningar av bebyggelselämningen Skinnerud i Dalby socken (se vidare nedan). Genom dessa resultat kan de i området förekommande utmarksbrukslämningarna relateras till en agrar bebyggelse även under järnålder och medeltid i analogi med den historiskt kända situationen.

Merparten av utmarksbruket har bedrivits som en del av ett självhushåll, men det har även förekommit produktion för avsalu. I norra Värmland har det främst varit fråga om en överskottsproduktion av lågtekniskt järn under vikingatid - tidig medeltid. Produktion av olika utmarksvaror för avsättning på externa marknader under vikingatid – tidig medeltid har under senare år belagts för flera områden i norra Europa – från Grönland i väster till Ryssland i öster. Denna intensiva produktion för avsalu förefaller gå tillbaka starkt i många områden under 1200-talet, med vissa lokala kronologiska variationer. Denna tillbakagång har möts av de olika lokalsamhällena med olika strategier, vilka endast i begränsad utsträckning har studerats i detalj. I norra Värmland är det möjligt att strategin utgjorts av en expansion i de agrara näringarna såsom säterdriften.

Den expansion av säterdriften som kan beläggas under 1600- och 1700-tal kan hänga samman med en ny produktion riktat mot en ny extern marknad. Under 1500-tal och framåt är en regional arbetsfördelning riktad mot de svenska bergsslagerna märkbar. I västra Sverige förefaller man ha specialiserat sig på boskapsskötsel för avsalu till bergsslagsområdena.